24 sep Så vet du om ditt skivmaterial innehåller asbest
Kan det finnas asbest i väggskivor inomhus och utomhus? (eternit)
Det kan finnas asbest i de så kallade eternitskivorna. När du funderar på att renovera i ett äldre hem är det viktigt att tänka på risken för asbest. Om du är osäker på om ditt material innehåller asbest är det klokt att göra en asbestanalys, eftersom det inte går att avgöra med blotta ögat.
Materialet skulle till en början efterlikna skiffer och tillverkades till såväl takbeklädnad som fasader. För att få bra hållbarhet och lång livslängd användes asbest i skivor för yttertak. Dessa kallas asbestcementskivor eller mer populärt för eternitplattor alternativt eternitskivor. Begreppet eternittaktegel finns också. Liknande skivor användes också som beklädnad av ytterväggar. Dessa kallades efter firman där de tillverkades för Eternit, som kommer från latinets aeternitas vilket betyder evighet.
För estetisk, brandhämmande och ljudisolerande verkan användes asbestskivor som bland annat innertak i hus och fastigheter. Dessa takskivor kunde vara perforerade för ytterligare ljudisolerande verkan. Eternitskivor kan finnas i krypgrund som blindbotten, det vill säga taket i krypgrunden. Det kan också vara satt som ett rasskydd vid utsidan av krypgrund som är uppbyggd med kantbalkar. I källare kan asbestskivorna till exempel ha använts i pannrummet för att motverka brand.
Eternitskivorna för fasadbeklädnad kan ha målats eller från fabrik färgsatts och finns därmed i andra färger än grå. Plattan har en träliknande struktur och kan ha en vågig underkant.
Svenska Invarit-fabriken i Köping gjorde de så kallade sidiplattorna samt de eternitskivor som i stället för cement och asbest innehåller cellulosa och asbest, vilket gör dem mjukare. Cellulosa-asbestskivorna förekommer oftast inomhus. Båda dessa skivor kan man ofta se på balkonger, där den ena grå skivan ligger över den andra mer gulaktiga skivan.
Asbestskivor i plintgrund och torpargrund
Plintgrund och gamla torpargrunder kan vara delvis modifierade och för att efterlikna en grundmur sattes eternitskivor dit i efterhand. I somliga hus har eternitskivor satts som underlagstak på vind. Underlagstaket är det som ligger med distans under yttertaket, med syfte att skydda mot kondens som bildas på undersidan av yttertaket och droppar ned. Eternitskivorna skyddade också under byggtiden och om takläckage sker.
Asbest i ventilationskanaler
Asbestcementskivor är också vanligt i ventilationskanaler. I ventilationssystemet kan tilluftsaggregaten ha asbestisolering invändigt. Vid större ventilationskanaler kan hela väggarna vara täckta av asbestisolering och ibland har flera olika isoleringsmaterial använts, exempelvis asbest och träull eller asbest och mineralull.
Vid tilluftsdonet kan det finnas ljudfällor med asbestisolering. Normalt är både tillufts- och frånluftskanaler utförda av plåt, men i lite äldre byggnader kan de vara utförda i eternit, helt eller delvis. Det är också vanligt att tätmassan i skarvarna mellan kanaldelarna innehåller asbest.
Det går inte med blotta ögat att se skillnad på en cementskiva och en ”asbestskiva”. Båda innehåller fibrer och endast en ISO-standard för fiberanalys ger skillnaden i resultat. Asbest användes flitigt i byggmaterial fram till 1982, då det slutligen förbjöds i Sverige. Men material med asbest har dock påträffats senare då importerat material har påträffats i Sverige.
Eternitens historia
Eternitens historia började i Vöcklaburg, Österrike, där Ludvig Hatschek i slutet av 1800-talet lyckades framställa en konstgjord stenplatta som skulle ersätta skiffer som takbeläggning. Han blandade 90 procent cement med 10 procent asbest och körde massan genom valsarna i en gammal pappersfabrik. År 1900 tog han patent på detta material under namnet Eternit, vilket betyder evighet på latin (aeternitas).
Eternitens historia i Sverige
Lomma var först i Sverige med sin fabrik år 1906. Skånska cementaktiebolaget hade tillverkat cement där sedan 1872, och när produktionen flyttade till Limhamn 1905, började man söka efter annan tillverkning i fabriken i Lomma. De första eternitplattorna tillverkades den 6 maj 1906. På grund av första världskriget och tillgången på asbest, som bröts i Ryssland och behövde transporteras via Finland, dröjde det fram till 1920-talet innan stor produktion kunde genomföras.
År 1928 började Skandinaviska Eternit att producera korrugerade eternitplattor, vilket blev en succé. Tak på industri- och lantbruksbyggnader byttes ut mot det nya lätta och brandhärdiga takmaterialet. På 1930-talet började den verkligt stora produktionen, mycket beroende på Stockholmsutställningen 1930, där man fick tillfälle att visa upp detta nya material.
År 1944 uppfördes en eternitfabrik i Köping under namnet Svenska Invarit AB, eftersom namnet Eternit var patenterat för Lommafabriken. Här började man producera den så kallade Sidiplattan och tillsätta cellulosafibrer istället för endast cement, samt olika ytbehandlingar för att kompensera att dessa cellulosaskivor var mera spröda. Många hus på västkusten är klädda med de så kallade sidiplattorna.
Efter andra världskrigets slut behövdes uppbyggnad av de byggnader som förstörts, och tillverkningen ökade. Skandinaviska Eternit AB köpte även andelar i gruvor där man bröt asbest i Sydrhodesia (numera Zimbabwe) samt på Cypern. På 1950-talet tog produktionen av Sidiplattan ordentlig fart. Den marknadsfördes för hemmasnickaren som ville förbättra fasaden på sitt hus och tillverkades i förpackningar om 10 plattor som passade perfekt på cykelns pakethållare.
På 1960-talet började även andra former av eternitplattor att dyka upp, som dekoration på fasader och balkonger. Under denna tid utvecklades också olika infärgningsmetoder och en glansigare yta tillverkades. Miljonbygget 1965-1974 satte fart på tillverkningen, och eterniten upplevde en renässans som takmaterial. Formgivare samarbetade med eternitbolagen för att tillverka fågelbad, blomkrukor och utomhusmöbler.
Men redan i början av 1970-talet började röster höjas för att förbättra arbetsmiljön för asbestarbetare. Hälsokontroller visade att många skadats allvarligt och avlidit i arbetsrelaterade sjukdomar. Detta ändrade synen på eternitproduktionen, och myndigheternas nya riktvärden för antalet fibrer i luften gjorde produktionen olönsam. År 1976 förbjöds all användning av blå asbest (krokidolit), och Skandinaviska Eternit AB samt Svensk Invarit stängde år 1977. År 1982 infördes ett totalförbud mot nyanvändning, bearbetning och hantering av alla asbestsorter.
På grund av asbestens hälsoeffekter har ett 30-tal länder undertecknat ILO-konventionen från 1986 mot asbest, och i EU råder totalförbud mot alla asbestsorter sedan 2005. Brytningen av asbest i världen har minskat stort, men man räknar med att strax under två miljoner ton ren asbest fortfarande bryts, främst i Ryssland, Kazakstan och Kina. Värmebeständiga arbetshandskar, asbestväv och asbesttråd går fortfarande att beställa över nätet från producenter i Kina, Indien, Kazakstan och Indonesien.